Det här skrev jag i mina anteckningar på mobilen när jag var ute, har inget internet kvar så hade inte möjligheten att skriva direkt på bloggen. 

Jag har varit ute och åkt långt åt helvete på min bräda, åkt till platser jag aldrig ens varit på förut, har till och med fått vända för att man har inte kunnat komma mer åt det hållet trots att jag trodde det. 

Min ork tar slut ibland, ikväll är en sån kväll. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, just nu har jag en känsla av att jag bara vill slita upp min bröstkorg för jag har ingen aning om vad jag ska göra. Så mycket känslor, samtidigt som jag känner mig så satans jävla tom. Det känns som att jag kommer explodera i vilken sekund som helst. 

Jag har känslan av att jag vill avsluta allting nu på än gång, broar och spår är så nära och någon äcklig känsla i mig vill bara ta tag i det nu.

Ikväll tog orken bara slut sådär, det blir för mycket och jag vet inte hur jag ska kontrollera det. 

När en tanke startar inuti mitt huvud så sätter det igång miljoner till, tillslut är jag här med en enorm jävla smet i huvudet. 

Jag vet varken ut eller in, egentligen vill jag bara lägga mig här i gräset och inte göra någonting. Lägga mig här och försvinna ifrån verkligheten och mina tankar.

Tänk om ALLT bara kunde försvinna ifrån min kropp ett tag. 

Jag vet inte om det är närhet jag behöver, eller om jag bara behöver ett tomrum att försvinna i. 

Men att någon bryr sig på riktigt lockar nog mer än allt. 

Känns som jag har åkt flera mil, men min kropp känner inte av någonting. Vill bara ta sats på brädan och åka så långt mina ben orkar ta mig. Egentligen vill jag bara ställa mig och skrika och gråta rakt ut, tills det inte finns något kvar i mig. 

Men hur mycket jag än vill gråta och skrika så går inte ens det, för jag är så jävla jävla tom så det kommer inte ut någonting. 

Det känns som att musiken i mina lurar bara åker rakt igenom, för trots den maxade volymen så hör jag liksom inget ändå. 

Förstår inte ens vad det är jag känner, förstår inte på mig själv över huvud taget. 

Jag mår ju bra egentligen, det är så mycket bra i mitt liv nu. Men trots det känner jag mig ändå tom, obehövlig och så enormt svag. 

Min ork är totalt väck och för stunden känns det så himla obetydligt allting. 

Vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. 

Kom och håll om mig. Tror jag. 

Känner mig som världens mest deprimerade poet, typ. Men jag lossar på nått sätt det som tynger för en stund när jag skriver.